Veckans observation: Orgelklättrare, revolutionär? Missförstådd musikälskare?

Var och en som någon gång suttit i Aulan har väl någon gång tittat upp mot läktaren och fått syn på den trasiga orgeln. I samband med Scenarmén har jag i varje fall flängt runt i Aulan tillräckligt mycket för att få mig en ordentlig titt på den. Piporna är tillbucklade och böjda, en av dem har fått ett klistermärke från en trogen fotbollssupporter. Pedalerna och tangenterna på klaviaturen framför fungerar inte. Dammig är den också. Den är helt oanvändbar, och ändå sitter den där, år ut och år in, som en dyster påminnelse om någons misstag för länge sedan, och blir utsikt åt (kanske) lika dystra elever vid provtillfällen.

Hos mig väcker den alltid en nyfikenhet: Vad var det egentligen som hände? Ett rykte jag har hört är att någon försökte att klättra in i den – men varför? Under mina två och ett halvt år på Globala har den varit trasig, så den mystiska klättraren måste alltså ha agerat tidigare. För all del skulle det gå att fråga någon lärare. Eller kanske Henrik, eller någon gammal elev? Men då skulle ju å andra sidan mysteriet upplösas: Vem vill ha fakta, när man kan få spänning, rykten och spekulationer?

”Religion är folkets opium”, säger Karl Marx. ”I höjden räddarn vi ej hälsa”, heter det i Internationalen. Kan orgeln – ett typiskt kyrkoinstrument – ha fallit offer för ett attentat från en av Globalas kommunistiska grupperingar? Jodå, jag kan se det framför mig: eleven, med ögonen lysande av revolutionär glöd, kastar sig över orgeln i arbetarklassens och frigörelsens namn! Numera är det visst lite inne att kritisera kommunismen (diskussionsforumet reagerade härom veckan starkt mot ett uppmärksammande av den ryska revolutionens 100-årsdag), men för några år sedan, när marxistiska föreningen var större… Ja, vem vet?

En av mina mer uppfinningsrika vänner prövade för någon månad sedan att ta loss en av orgelpiporna och blåsa i den som en improviserad didgeridoo. Vilket naturligtvis knappt lät någonting alls, och antagligen var förbjudet, men det är inte poängen. Varje text av den här sorten måste avslutas med en livsvisdom, och i det här fallet är denna visdom att förstörelse ibland kan leda till någonting nytt och bra. Ibland. Precis som kommunisterna vill upprätta en utopi efter revolutionen, kanske orgelklättraren genom sin aktion ville skapa ett nytt musikparadigm, där gamla instrument blir nya på oväntade sätt.

Orgelklättraren. Revolutionär? Missförstådd musikälskare? Eller bara ett pucko med dålig impulskontroll. Mystiken tätnar i decembermörkret.

 

Inskickat från Ivan Annell 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *