Är honung veganskt?

Frågan är aktuell, komplicerad och inte minst provocerande. Veganer är bestämt splittrade. Sammanfattat står konflikten mellan kunskapen om att binas överlevnad är avgörande för jordens framtid, samt den att en vegan inte stödjer människors användning av djurens resurser. Vem har rätt? För att utreda den frågan tänker jag fördjupa mig i veganismens historia och syfte. Jag tänker redogöra för de olika resonemangens ursprung och försöka hålla ett neutralt perspektiv. Kanske kommer jag fram till att frågan inte går att besvara eftersom perspektiven och de etiska lärorna är för många – låt oss ta reda på det.

 

Den 5 juni 1972 samlades representanter från 114 länder i Stockholm för FN:s första miljökonferens. Detta var första gången i den skrivna historien som ledare samlades för att diskutera annat än krigsrelaterade frågor. För första gången träffades man för att prata om ett globalt problem som krävde gemensam lösning och samarbetsvilja. För alla nationer var mer eller mindre förenade i samma bekymmer – klimatfrågan. Konferensen resulterade i att miljöaktivismens låga tändes i hela världen. Känslan och medvetenheten om att vi tillsammans måste ta hand om en och samma planet var en stark, avgörande drivkraft för väldigt mycket. Under 70-talet exploderade därför engagemanget kring klimatet även utanför statligt initiativtagande. Ekologismen var född. Under 80-talet var trenden enorm och djuretiken hetare än någonsin, och det har bara fortsatt. Tanken att skona djur och miljö via individuella kostval är idag större än någonsin.

 

Det är tydligt att veganismen har sitt ursprung i miljöaktivismen. Man ville skona djuren genom att skona jorden. Det är en vanlig orsak till att bli vegan, och den är inte alls ologisk. Lika vanligt är oron över att världens bin är extremt hotade, och att deras död säkerligen skulle ta kål på hela ekosystemet. Enligt många är det därför självklart att underhålla honungskonsumtionen så att producenterna fortsätter garantera binas viktighet i vårt produktionssamhälle.

 

Låt oss ta ett djupare dyk i detta produktionssamhälle. Vi kan nog alla vara överens om att veganismens syfte är kort och gott att inte stödja djurproduktionen. Djuretik är grundtanken, men det faktum att djurmaterial är välanvänt i ett flertal produktioner är anledningen. Om människor hade använt djur som familjemedlemmar, fylla deras långa liv med respekt och kärlek och då och då kanske förtärt icke-befruktade ägg släppta av naturliga skäl, eller vävt kläder av ull som skonsamt klippts av för fårets eget välbefinnande, så hade kampen mot människans användning av djur för eget syfte inte existerat. Men så är inte fallet idag. Djur är medel för människans nytta. Djur används för att underhålla produktionssamhället, och inget djur mår bra där. Veganismen går ut på att motverka detta. Det kan alltså tolkas som veganskt att köpa ett par läderskor på second hand eftersom det inte stödjer produktionen av läderskor, men däremot stödjer det normen att vi människor har rätt att använda djur för egen nytta. Djuretiken pekar mot att det är oacceptabelt att gå runt och visa sig i läderskor eftersom en uppmuntrar till användning av djurmaterial. Är det då moraliskt riktigt att köpa nya skor och därmed direkt stödja produktionen av andra ohållbara material som fraktats över halva jordklotet, vilket också skadar djurlivet på ett eller annat sätt? Samma sak kan sägas om palmolja, en konflikt som är minst lika provocerande och splittrad som frågan om honung. Palmolja är en vegetabilisk produkt men som drastiskt försämrar livskvalitén för orangutanger. Var går gränsen?

 

Djuretiken hamnar alltså lätt i konflikt med miljöetiken. Man kan se det som att det finns miljö-veganer och djuretik-veganer. Båda är giltiga. Båda har stöd för att dess lära är relevant. Vårt samhälle styrs av produktionens klor, som i sin tur styrs av en marknad, som i sin tur styrs av kapitalismen. Om inte bina visar sig nödvändiga för produktion, så kommer de att dö på grund av bristande efterfrågan. Samtidigt är veganism helt klart en fråga om djuretik, och hur moraliskt rätt känns det egentligen att prata om levande och giltiga individer som medel för ett produktionssamhälle? Hur riktigt är det att exkludera bina i frågan om att alla djur har rätt till sig själva? Dessa frågor går i kontrast med frågan om den enorma existentiella krisen vi befinner oss i – borde inte miljön gå först? Inom en livsstil som är så bred och innehållsrik verkar frågan förbli frustrerande obesvarad.

Fanny Ahlgren

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *