Framtidens historia

Hur ser framtiden ut? Det rationella, men komplicerade svaret: vi har ingen aning, förrän den kommer. Och då är den ju faktiskt bara nutiden, eftersom den redan är här.

Vi har länge försökt förhålla oss till den svårdefinierade framtiden, och att spekulera om hur den möjligtvis skulle kunna se ut har definierat hela grenar av litteratur, konst, film, spel och fullfjädrade ideologier. Hur har de här fantasierna sett ut genom historien? Här är framtiden – från dåtidens perspektiv. Alltså nutiden. Eller?

Det är svårt att hitta något riktigt bra exempel på den första berättelsen som spekulerar om framtiden, men en bra utgångspunkt i modern tid är att kika på de första sci-fi-romanerna som berör tidsresor: en tidig sådan är The Time Machine från 1895 av den kände författaren H.G. Wells.

Bokens huvudperson kommer till en ospecificerad framtid där mänskligheten utvecklats åt två helt olika håll: de rika har blivit Eloianer som lever på frukt och bor i futuristiska lyxhus, medan den fattiga klassen har utvecklats till de apliknande Morlockerna som lever helt och hållet under jorden. Romanen skapade och cementerade tidsmaskinen som sci-fi-koncept, och anses vara en kritik mot samhällsklyftorna som industrialiseringen förde med sig.

 

Även det tidiga 1900-talets framtidsvisioner tar ofta en dystopisk (negativ) karaktär, som ett sätt att föra fram samhällskritik och varna för vissa utvecklingsvägar. Den svenska Kallocain (1940) av Karin Boye och George Orwells 1984 (skriven 1948) utspelar sig i liknande världar, totalitära övervakningssamhällen där staten ser och hör allt. Både Nazityskland och Sovjet var närvarande i samtiden, och oron verkar precis lika aktuell idag: ännu lite obehagligare känns nästan den något tidigare Brave New World (1932). Aldous Huxley skriver om ett framtida samhälle som känns som ett paradis under influensen av drogen Soma, som invånarna konstant tar. Övervakning eller våld finns inte alls lika tydligt här, för att det helt enkelt inte behövs. Men hur ser saker ut egentligen? Eh. Vem bryr sig.

Redan här börjar vi se ett mönster. Framtidsvisionerna är egentligen inte så mycket mer än uppskruvade versioner av nutiden (dåtiden?), oavsett positivt eller negativt. 40-talet följs av 50-talet, där saker i västvärlden börjar gå riktigt bra på flera håll igen och optimismen för forskningen och tekniken stiger kraftigt. Återspeglas detta i framtidsbilden? Självklart. Hör du “utopisk science fiction” eller begreppet “Raygun Gothic” är det ganska troligt att det är just 50-talets fantasier som menas.

Kärnkraft! Krom! Rymdskepp! Laser! Flygande bilar, som ser precis ut som 50-talets amerikanska bilar! Fast flygande! Just den flygande bilen fäste sig någon gång i våra framtidsvisioner, och har sedan dess aldrig släppt taget, trots att tekniken redan finns – man har bara insett att det inte riktigt är nödvändigt, eller praktiskt.

Atomkraftens centrala ställning är intressant – idag pratar många om att fasa ut kärnkraften som energiform, men på 50-talet skulle allt tekniskt gå bättre med delade atomkärnor. Det var nytt, spännande och möjligheterna var stora: och framför allt fanns det mycket potentiella pengar att tjäna på det. Alltså fanns ett intresse av att sälja in atomkraften som “framtidens energi”, något att lita och satsa på.

Här blir en tes jag har om framtidsvisioner mycket tydlig: uppfattningen av framtiden definieras av de som, mest övertygande, påstår vi är framtiden.

80-talets framtidsvisioner är fortfarande populära, med sin distinkta neondrypande estetik, och även de skulle jag påstå är en destillerad och överdriven version av 80-talets teknik, kultur och estetik. Här föds cyberpunken (som jag skulle kunna skriva en helt egen artikel om): en återigen mer dystopisk genre som berör teman som datorer, det tidiga internet och kapitalism, och tar sin rebelliska inspiration från den på 70-talet etablerade punken. Allt i ett visuellt paket späckat av neon, storstadsdjungel och tidig datoranimation: en rätt hyfsad gissning på hur vår egen digitala tid sedan skulle arta sig, men genom glasögon som bara 80-talet kunde ha på sig.

Till den förvirrande slutfrågan: hur ser framtiden ut idag, i vår nutid? Dystopier är på klar uppgång i vår allt mörkare värld, och generellt verkar vår framtidsbild inte speciellt positiv (åtminstone inte i kultur och media).  Cyberpunk, post-apokalyps och – självklart – rymden lever och har sin distinkta plats. Men en trend jag som smärre framtidsnörd har upptäckt, i allt från Black Mirror till The Maze Runner till Äkta Människor, är att någon redan verkar ha övertygat oss om vilka som är framtiden. Vilka? Apple.

Jag ska inte credda Apple för hela blankt-vitt-silver-digital-minimalism-trenden då även de påverkas av större svängningar, men det finns absolut någon slags koppling till de stora techföretagens inflytande och design. Det är ingen slump att varenda rum i framtiden råkar se ut som en Apple Store eller en Tesla-butik: detta är stora aktörer med ett tydligt designspråk som marknadsför smartphones och självkörande elbilar som just “framtidens teknologi”. Precis som kärnkraften på 50-talet. Att det i många filmer och serier är den onda sidan som använder den här estetiken är nog inte heller en slump, och kanske inte jättekul för bolagen i fråga, men faktum är att stilen finns där och är väldigt framträdande. Kanske “Apple-futurism” kommer att räknas som en designepok inom några decennium?

Är framtiden här? Nej, men snart. Och vi på just det här företaget kommer att skapa den. Lovar. Köp din Soma från oss.

Elias Fällman

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *