Vet du detta om ätstörningar?

På bild: Stockholms Centrum för Ätstörningar, fotat av skribenten själv strax efter sitt allra sista behandlingsmöte.


TRIGGERVARNING
Innehållet i artikeln kan vara triggande för personer med ätproblem.


På grund av personliga erfarenheter kändes det otroligt nödvändigt för mig att lyfta fram baksidorna av ämnet som vi lustfyllt har fyllt månadens artiklar med. Artikeln riktar sig till ALLA, närstående som drabbade, vårdpersonal som ovetandes. Informationen är dels baserad på personliga upplevelser och erfarenheter men även på Stockholms Centrum för Ätstörningars föreläsningar (dessa är endast för patienter och närstående). Jag vill även framhäva att jag inte menar att förminska någon eller någons sjukdom, då det kanske kan uppfattas så när jag till exempel skriver om fokuset kring smalhet eller hur Anorexi behandlas jämfört med Hetsätning. Jag anser att den skillnaden är otroligt viktig att ta upp eftersom smalhet är ett privilegium som ger förtur och gör att icke-smala dels mår sämre och dels inte söker hjälp.

 

En måste inte vara smal

Att tro att ätstörningar alltid orsakar sjuklig smalhet är otroligt snedvridet och skadligt. Ändå ses det så av de allra flesta. Jag tror att det beror på att Anorexia Nervosa är den ätstörningen som de flesta förknippar till ämnet. Det finns många andra som knappt talas om, som t.ex. hetsätningsstörning. Hetsätning är snarare ett begrepp som används i synonym med överätning på grund av okunskap. Hetsätning blev ganska nyligen en egen diagnos, från att ha räknats som en del av diagnosen ÄS UNS (ätstörning utan närmare specifikation) och innebär viktuppgång. Den är ett av MÅNGA exempel på diagnoser där undervikt inte är ett symptom. Det är endast vid diagnostisering av Anorexia Nervosa som det finns en “viktgräns”, denna varierar mellan ätstörningskliniker.

 

Inte en fysisk sjukdom

I teorin är detta solklart för de allra flesta, men ändå råder extrem “kroppsfixering” när det kommer till ätstörningar. Med det menar jag att sjukdomen alldeles för ofta bedöms utifrån hur smal personen är, som jag nämnde kort i första punkten. Jag syftar då både på vården och närstående eller andra personer. En tjock person kan vara mycket sjukare än en underviktig person. Det råder extrem oförståelse för detta inom ätstörningsvården. Tjocka personer med grova långvariga ätstörningar blir sällan tagna på allvar och har svårare att få vård. Där jag fick vård blev jag i princip utslängd när jag nådde upp till normalvikt, enligt deras mått som är baserade på BMI. Med detta menar jag att fokus från kroppen måste minska och fokus på tankemönster och den mentala hälsan måste bli större.

 

Anorexi är inte alltid “värst”

Detta är svårt att formulera, för det är fullkomligt omöjligt och framförallt problematiskt att bedöma någon ätstörning som “den värsta”. Detta känns dock nödvändigt, för det är ett faktum att vi tenderar att bedöma och jämföra människors ätstörningar enligt någon sorts skala, främst fokuserad på vikt. “Det kunde varit värre” tänker vi. “Du ser ju inte så smal ut” säger vi. Jag har redan rett ut att smalhet inte alltid går hand i hand med denna sjukdom, detta handlar om något annat. Det handlar om det att ätstörda människor som vill söka hjälp ofta låter bli för att de inte känner sig smala nog. De känner sig inte sjuka nog eftersom de inte är sådär sjukligt smala som ätstörningar framställs som. Det är livsfarligt. En som blivit diagnostiserad med Anorexi kan ha en mildare ätstörning än någon som fått diagnosen ÄS UNS, eller hetsätning osv. Vilken diagnos du får kan ibland avgöras av din vikt, inte dina beteenden eller tankar. Det upprör mig så mycket, för det förminskar och dödar.

 

Det kan drabba alla

Detta tror jag de flesta har klart för sig idag, trots medias envisa upprepning av att ätstörningar huvudsakligen drabbar den här eller den här åldern och det där könet. I väntrummet till ätstörningscentrets alla psykologer, dietister och läkare har jag sett killar i yngre tonåren, killar i övre tonåren, fullvuxna män i slips och kostym, folk i medelåldern, folk i pensionsåldern, småbarnsföräldrar, barn till småbarnsföräldrar. Listan kan fortsätta i all oändlighet.

 

Alla svälter

Vilken kontrast att skriva detta nu, när jag så starkt hävdat att ätstörningar kommer i så många olika former… Bilden av en svältande person går hand i hand med ord som sjukligt smal, anorektisk. Det talas om “svältkroppen”. Plot twist: svältkroppen är ett påhitt. Ett påhitt som fötts ur kroppsfixering när en talar om ätstörningar, och det faktum att ju mer du väger desto mindre plats får du när en talar om din sjukdom. Det är ett otroligt vanligt missförstånd att ett svälttillstånd innebär viktnedgång. Nu är jag här och vänder på hela din uppfattning av begreppet svält. Ett svälttillstånd innebär att kroppen inte får i sig tillräckligt med mat, det kan handla om väldigt kort tid, och börjar därför med all kraft få en att äta. Det innebär inte konstant hunger. Det innebär tankar på mat, sug efter mat, hetsätning med mera. Alla ätstörningar börjar med någon form av svält. Det behöver absolut inte innebära att gå veckor utan mat, utan snarare att hoppa över någon måltid här och där eller successivt minimera portioner då och då, de allra flesta börjar trots allt med små steg. Vad som kommer sedan är skammen över att tänka så mycket på mat och känna sig så sugen. Jag kan ganska säkert säga att exakt alla med ätstörning har hetsätit i någon mängd. Skammen gör att de fortsätter.

 

Förnekelsen och ansvaret

Du som har en ätstörning blir expert på att ljuga, gömma och neka. Det är en av många anledningar till varför sjukdomen är så svår att upptäcka. Du lever med konstant förnekelse och en enorm drivkraft att plågsamt förstöra dig själv, och den drivkraften ger inte upp så lätt. Den kommer omvandla alla försök till friskhet till livsfarliga hot i din hjärna. Alla närstående som bryr sig om dig vill dig något ont. De är lömska och vill lura dig, lita inte på dem. Du får en klapp på axeln för varje måltid du hoppar över. Från sjukdomen. Som vill slita dig i bitar och se dig gå under. Det är här du som icke-drabbad måste vara uppmärksam. Det innebär inte att du konstant bör leta efter tecken hos alla du står nära, för de är inte svåra att upptäcka. Inte egentligen. De är bara svåra att erkänna för sig själv. Vi har försvarsmekanismer som skyddar oss från oron, vilket innebär att vi gärna förklarar misstänkta situationer med egna påhittade slutsatser. Vi tänker att den som aldrig äter lunch kanske bara inte är hungrig, att den som tydligt har blivit magrare och tröttare senaste tiden nog bara går igenom lite vinterdepp och att den som pratade om kräkningar för ett halvår sen nog har släppt det eftersom det inte verkar ha blivit värre (plot twist: de gömmer ALLT för dig, för sjukdomen vill det). Förnekelsen är enorm både hos sjuka och närstående.

 

Tankarna försvinner inte

Den som har fått vård för en ätstörning och blivit utskriven är inte frisk, endast friskförklarad. Friskheten kan mycket sannolikt bedömas efter BMI samt huruvida en har ätit enligt vårdens matschema i tre månader, men eftersom det gäller en psykisk sjukdom är det därför fullt möjligt att direkt gå tillbaka till sjuka beteenden så fort en är utskriven. Ja, jag är fullt medveten om att ett fysiskt välmående stabiliserar en stor del av tankarna, men kraven är för ynkliga. Ett återfall eller bakslag är nästan givet. Detta innebär att försiktighet är något jag önskar från dig som är närstående till en friskförklarad person med ätstörning. Ångest och obehag i situationer som att äta bland folk, välja mat, laga mat eller samtala om träning och ätande kan sitta kvar i månader, kanske år.

 

Anonym

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *